Det är väl aldrig så att man tror att man kommer att behöva använda sig av sina kunskaper i HRL, hjärt-lung-räddning. Det trodde i alla fall inte jag och hade jag vetat hade jag kanske tagit HLR lektionerna på lite större allvar. Men samtidigt så är det få som kan förvänta sig att en högstadieelev besitter den största kunskapen och finessen inom området.

Jag fick i alla fall tillfälle att använda mig av mina, om än rostiga, kunskaper i somras när jag och några vänner hade tagit oss ut till Svartsö för att fira midsommar på det mest korrekta sättet man kan tänka sig. Solen stod högt där vi låg och latade oss på sandbädden med kilometersikte över vacker skärgårds vy. Det hade börjat drickas tidigt och våra strandgrannar, två par i medelåldern, spelade volleyboll och skrek med till den det skrovliga ljus som bergsprängaren kunde med. Plötsligt faller en av männen till marken. Allt händer så snabbt att jag inte ens vet om hjälp förfrågades, men jag är på en sekund över honom och försöker få honom att titta på mig. Han andas snabbt, hyperventilerar och blir sedan helt tyst.

Jag trycker på mannens bröstkorg, försöker minnas hur många kompressioner som det ska vara men har redan glömt hur många jag gjort, blåser med all kraft jag har i lungorna två gånger och upprepar kompressionerna som mest ser ut som slag. Allt går i slowmotion, paniken har tystat mannens fru som bara står tyst och tittar storögt på mig som jag allt jag kan som liknar HLR. Jag hör ett knak och inser att det måste vara ett revben som gått sönder, men precis när jag tänker att det är kört tittar han plötsligt på mig. Som om min misshandel har väckt honom. Han drar ett djupt andetag och får ur sig ett aj. Ambulanshelikoptern är på väg och jag står kvar på samma ställe när de flyger i väg med honom till sjukhuset. Vad fan hände egentligen?

Visserligen bröt jag mannens revben men han överlevde – jag var hjälte. Idag har jag gått om kursen i HLR, inte för att jag någonsin vill spela hjälte igen, men man vet aldrig när man kan behöva skona någons revben igen. Mannen hörde av sig efter några dagar, hans andra hjärtinfarkt berättade han, men denna var visst den sista lovade han. Han skulle börja leva sunt, motionera och äta rätt och vara måttlig med spriten, frun hade ställt det som ultimatum vilket jag i och för sig har all förståelse för. Det var verkligen ingen trevlig upplevelse. Jag hoppas och tror nog att han ska lyckas.

Information om utbildning i HLR och livräddning